|
|
Av Carina Månsson - Torsdag den 06 november 2008 kl. 19.13
|
Hej. Höll de hårt på namntraditionen förr ? Att de t ex döpte sitt barn efter farfar, farmor, mormor eller morfar och även gammelmormors förnamn, gammelfarfar osv. Många släkter som man har sett verkade till att följa detta mönster. Gällde det i stort sett på de flesta ställen i Sverige ? mvh Carina
|
|
|
Av Christian Andersson - Torsdag den 06 november 2008 kl. 22.38
|
Hej Man brukar kalla det du skriver om för bunden namngivning. Jag tror att det skiljde sig mycket beroende på var i landet det var. På vissa håll var det så att man inte namngav barn efter far- och morföräldrar så länge de var i livet. Det finns också exempel på hur man namngav äldste sonen efter farfar och den näste efter morfar trots att de hette likadant. Hur bar man sig åt för att sklija på dem? Kallades den ene för Per och den andre för Pelle? I kyrkböckerna heter bägge två Per, till förtret för oss forskare! När en änkeman gifte om sig var det mycket vanligt att den äldsta dottern i det nya giftet fick samma namn som den döda hustrun. I varje fall i de socknar jag håller på med. Christian
|
|
|
Av Carina Månsson - Fredag den 07 november 2008 kl. 13.03
|
Hej Christian. Tack för svaret om bunden namngivning och din förklaring. Då vet jag det. mvh Carina
|
|
|
Av Christian Andersson - Tisdag den 18 november 2008 kl. 10.24
|
Ett litet förtydligande. När en änka gifte om sig var det också vanligt att den äldste sonen i det nya giftet blev uppkallad efter den tidigare maken. Postumt födda gossebarn brukade få samma namn som fadern haft.
|
|
|
Av Carina Månsson - Tisdag den 18 november 2008 kl. 21.01
|
|
Tack för upplysningen, Christian.
|
|
|
|
|
|
|