Hej,
Stötte på följande bland insända domar från landstingen i Skåne, riktigt kul och detaljerat beskrivet. Det utspelar sig i Skättekär i Brunnby socken, Luggude härad.
[s 39h:]
Anno 1663 Tijsdagenn den 28 Aprilis uti Brundb˙ Prästegårdh i
Kullenn hölts een Examen öffwer det oförmodeliga dödzfall som skedde på
Bonde Hanßons hustru uti Skiettekier, Olu Olufsdoter förleden Lögerdagh
natt denn 25 Aprilis hwilket blef noga inqvirerat uti Effterschrefne
förnemme gode och ährligt mäns närwaro på sätt och wijs som fölgier
Nembl:
Kiörkioheerdenn W˙rdige och Wällärde H:r Måns Madtßön
Dito Capellanen h:r Madtz Mågenßonn
Befallningsmannen Johan Oluffßohnn
Lendz Mannen Anders Pederßonn
Kiörkiowärdenn Peer Suenßonn i Stubbarp
Wiar Nillßenn ibidem
Först refereras Olu Olufsdoters oförmodeliga dödz omkommelße, at hon
förledenn Lögardagh war sundh och Rask hållandes sigh inn i stugann in
till wijdh pas klockan 11 eller 12 om dagenn, då henne i sinnet förekom at
reeda maat för sin mann Bonde Hanßenn som honn och giorde, till redan-
des några pannekakor, derutinnan haffwa igienom den onda andens inn-
gifuande för märckt een af samma kakor medh något råttekruut, som Judi-
ceras af dhe Skiäl här efterfölgier haffwa Jopsååt hafft sinn mann medh
at förgiffwa det doch på sätt och wijs som här effterfölgier henne sielf ol˙ck-
ligenn till een hastigh ondh brådöödh brachte.
Af hwilken orsaak först och främst blef hennes mann Bonde Hanßonn
af BefallningzMannen Wäll:t Johann Olufßonn förelagdt och alfuarligen
förmanadt uthtryckligenn berätta huru wijda honom kunigdt war medh
detta hans hustrus olyckliga omkommande dödzfall tillgånget war, hwar-
till hann så swarade; Att förleden Lögerdagh in till middagen war iagh icke
inne i stugann utan ute hoos minn Naboo Oluff Erichßonn och förferdigade
[s 40v:]
Migh it åhr, då gick minn hustru uth och kallade på migh at iagh skulle
komma hem, då klåckan wijdh paß war 11 eller 12 på dagenn och haffua
maat, då iagh straxt hem gick, och in i stugann då satt qwinnan och Vant
garnn, så badh hon migh at iagh skulle taga it fatt steenkakor uth utur
bordlådann och fåå maat som hon migh der till tillreedt hade, hun sade iagh
hade fått maat tillförnne, då badh iagh henne taga dem uth, hwar emooth
hun swarade, tager dem sielf, så togh iagh dem och satte dem på bordet,
läste och beg˙nte äta utaf een den tiuckaste kaka som lågh offwan uppå de
andra, derutaf iagh åth så myckit som een half handh, då det migh beg˙nte
at kraßa under tänderna, och war beskt och ampert, då sade iagh till minn
hustru denna steenkaka ähr migh så trögh och mächtigh, att iagh intet kan få
henne nedh, då iagh henne brööt i tu och der uti förnam lijka som huit
sandh inmengdt, stoppade doch i munnen igen det stycke iagh hade i handenn,
och berätte qwinnan än wijdare iagh huru trögh samma kakan waret
få neder; hwarföre hon migh badh doppa der uti någon sööt flööt som stodh
straxt wijdh kakan i bordet i een skåål, derutinnan iagh och hennes råådh
fölgde, brödt een bete af kakann, doppade det i flöten och ådt det op, sådann
brödt iagh it st˙cke af samma kaka och det gaf till qwinnan Christina
Peer Bengdts pijga, Chrstina, hwilcken det skodade, och som hon berättade,
intet dristade der af äta, efter mannen det kastade, ådt doch så m˙ckit
som een nötakierna der af, det andra togh qwinnan igenn. då steegh
Bonde Hanßons hustru Olu fram, och som hon förnamb dem intet willia
äta af samma kaka, s˙ntes som mannen wämiade der wijdh, reef hon det tiucke
stycke steenkaka knapt först utur fatet, och sedan ur pigas handh, gick så och
satte sigh afsijdes och lade det i sitt förkläde, då begärade hennes mann
Bonde Hanßon igenn samma stenkaka hon togh på bordet och af pijgan
[s 40h:]
at see på denn igenn, efter hand beg˙nte få något ont och illa till pas blifua
der emoot swarade honn neij, han badh wijdere hon den wille läggia på
bordet hoos dett andra, der emoot hon förplichtade medh een Eedh hann
icke skulle henne fåå om hon och skulle mista sitt liijf der igenom, der
medh hon och wille medh kakan på dörrenn haffwandes denn i förklädet
så mötte Bonde Hanßon henne wijdh dörren, då bekiente hon sigh at
willia fl˙ honom steenkakann doch rende hon tillbakers uth igienom den
andra dörren som war på stugann [och stängde den för honom at han intet igenom stugann på den sidan] kunde henne efterkomma, så löp
hann igenom den andra stugudörren uth på gården och wille see
om hon kom der uth, då och förnamb han den dörren till förstugann
åt gårdenn wara så wäll som sielfua stugudörren på denne sijdann
för henne på begge sijder tillslutenn sedann gick han igenn in i stugan
då han henne der mötte, sittiandes i Vngbänckenn, då Bonde Hanßon
henne tillsporde hwar samma steenkaka bleff af hwar till hon swarade,
haffwa henne opätet, då Bonde Hanßonn tillijcka medh tienstepijgan
Christina gingo uth i baackhußet at sööka, om hon der samma kaka
lagdt hade, efter der honom då beg˙nte häfftigdt aff des förgifft at
betaga, at hann bleff hell swagh, förmanandes han henne der lagdt hade
doch eij henne finna kunde, beg˙nnandes hann Bonde Hanßon medh
alla sina Ledamoter illa betagas af swagheet och swimmelße i huf-
uudet, at han intet wiste hwar han waar, straxt der hoos beg˙nte
han at operera, så at han intet annat hade tänckt än lefuer och lun-
ger skulle fölgia op, det tuenne qwinner i huset som dhet sågo witna
tillijka medh tienstepijgann i sanningh att waara; Såßom nu detta
så gåedt betogh Bonde Hanßon lade han sigh i Stugann på bäncken
hwilket nähr hans hustru det förnamb söchte hon dörren och kom uth
aff gårdenn, at ingen sporde ännu eller wiste berätta huart hon
[s 41v:]
hen gick eller war in till på natten, eller mårgonen andre dagenn hon
befants dödh liggiandes på gården, badh så den gambla qwinnan Christin
Bonde Hanßon efter sinn häfftiga operation gå ut effter hans hustru
henne att kalla till honom, då hon och söchte och igenkom berättade henne
intet finna kunde, så beg˙nte Bonde Hanßonn på nytt at operera
blodh och galla op; då ßåßom swagheeten togh honom alt meer och
meer, begärte han sin siälaförgare till sigh, då budh eftergick H:r Madtz
Mågenßonn Gudz ordz Tienare till Brundb˙, hwilken honom medh
Gudz ordh tröstade, och efter han intet sielf då befantz qvalificerat at
anamma herrens natwardh begiärte han der medh at opsättia an-
tingen på nattenn eller andra dagenn, om Söndagz mårgonen. Till-
spordes så af samma sin siälaförgare af hwadh orsaak honom een
sådan oförmodligh siuukdomb påkom så häfftigh, hwar emot klagade
han gåedt oppå sin hustru hafua welat förgifua honom medh een
steenkaka, på sätt och wijs i den samma meningh som föreskrifwit
ståår, refererade så ben:te Prästman hwadh som paserade Påskadagh
medh hans hustru och gårdman Peer Jöenßonn i Glemminge,
Nembl: at Bonde Hanßonn fant dem begge seent om aftonen sedan thet
blef mörckt tillsamman liggiandes på marken wijdh een buske, hwar
aff slutes at qwinnan Olu, haffwer fått igenom satans ingifuande
een leeda till sin ächta mann och hon samma dagh war drucken och
dantzade medh honom Peer Jöenßonn i Smidstrup som witne haffwa
bewijst. Ben:te Prästman tillsporde Bonde Jöenßon [sic!] änn wijdare
samma tijdh och alla de i huset war hwarest qwinnan war blefuin af,
hwar till alla swarade, ingen wiste söchtes effter henne uti hwart huus
på gården war, kunde heela den aftonn och in på natten intet
[s 41h:]
finnas, wakade och alla hans Naboer der inn på afftonen i denn
meeningh honn skulle komma heem och igenfants doch intet. Wijdare
såßom ben:te Prästmann förmärckte qwinnann haffwa inmängdt
förgift uti förbe:te kaka, begärte han af tienstepijgann hon wille giöra
suin flijt denn at upsöka, då pijgan medh flijt der effter färskade på
sidstonne finnandes den under längann som stodh uti backhuset,
hwilken kaka framwijses och ögonsk˙nligh ännu offers wara full-
mängdt medh råttekruut, till meera Witheet oplickade een katt
sp˙orna af Bonde Hansonn, hwilken befants om mårgonen dödh
liggiandes af samma förgift, samma meerben:te kaka blef af Prästen
wijst Bonde Hanßon och honom förehållit om den icke war den sam-
ma han tillförende på sinn hustrus begärann åth uthaf hwar till
swarade han, Ja, och blef samma kaka förwart af Prsäten, hwilken
wijdh denna håldne Examen i kyrckioherdens och Befalningzmannens
Nährwaro ähr opwijst. ˙tterligare tillspor-
des af BefalningzMannen Johan Olufsonn om någon wiste nå-
gonn irringh wara, kort för thetta fall opkommet emellan honom
och hans hustru, hwar till så han som alla dhe i samma gårdh war
swarande, neij, intet der af wijst, än det wänligt war, Wijdare be-
giärte befalningzmannen Johan Olufßon af kiörckioherdenn
at han wille berätta om sigh något hafua förnummet om deras
Echtenskap hafuer warit fridlight eller Lifuesampt, hwaraf så m˙ckit
bättre denn saak till opliusningh kunde fattas, hwar till swarandes
han haffwer hört någon irringh dem emellan af någras berättelse,
uthi hans huus, doch qwinnan af sitt onda sinne, der till hafuer
näst altijdh gifuit orsaak, samma af dödde qwinna låte befall-
[s 42v:]
ningsMannen granska om något dödeligt slagh eller blodsåår på
henne fants, det henne till samma sitt korta lifs fört oppelße
bringa och förorsakas kunna, hwilket skedde så wäll af qwinnor som
män det noga inqvirerades om, doch ingen ögon skienligen dett erfara
kunde, sedan som der af ingen opliusningh befattas kunde, tillhölt och
pålade befallningzmannen, efter wanligheet sådanne tuiflachtiga
dödzfall alla folck som j samma gårdh waro, at leggia handh på hennes
Enkoman medh förböön at wår herre wille opliusa och tacha gifua dee
som i sådanna fall kunde skyldigh wara, hwilket så wäll af hennes
egenn mann som alla andra i huset funnes skiedde Jämwäll af hennes
egenn slächt, kunde doch intet skiönias eller sees, sedann lät befallningz-
mannen opslå denn afdödde qwinnans kista der at ransaaka då
der uti een ask fants i et papper inlagdt stööt råttekrudt.
Wijdare ransakades af befallningsMannen oppå hwadh ställe
qwinnan fants dödh liggiandes, hwar till swrades henne hafua
legat inne i gårdenn utan för förstugudörren på den wänstra sijdann,
befants och hafua aßat på begge händer och armar sampt knär,
men hwadh tijdh hon på det stället inkom blef inthet kunnigdt eller
bewijstes af någonn, hwilken först sågs af een husqwinna om morgonen
heel tjdeligenn i samma gårdh:
Att således som afuanben:te bekänt för oß ähr tillstå wij Vn-
dertechnade medh egna händers Signeters och Karemarckers bekfräf-
tande. Actum ut Supra
Mogens Matzön [karemärke]
Matths Mogenßön [karemärke]
[karemärke]
[karemärke]
[karemärke]
Johan Olufsson [karemärke]
Källa: Skånska generalguvernementskansliet DIIIea:6 (1658-1663) Bild 396-399 / sid 39-42 (AID: v98083.b396.s39, NAD: SE/LLA/10879)
Tilläggas kan att Bonde Hansson ohh finns med i mtl 1662-1663 men ej 1664.
(Ändrat av Martinb den 01 juli 2011 kl. 22.22.)
|
|
Av Martin Brandt (Martinb) - Fredag den 01 juli 2011 kl. 22.15