|
|
Av Sari Wilhelmsson (Willa) - Onsdag den 09 januari 2013 kl. 16.20
|
Har under ett flertal år forskat och skriver nu en uppsats om "Rosina i Burn" född 1839-04-09 i Hova, Skarab.l. Vilken är min makes farfarsmor. Otaliga är berättelserna om henne, hennes liv och leverne. Men ingenstanns i kyrkoböckerna finns hon nämnd som spåkvinna eller om prästerskapet haft något att invända mot hennes proffesion. Detta skulle vara lite intressant att veta mer om, hur var uppfattningen om dessa kloka kvinnor på 1800-talet, då jag antar att man var lite mer vidskepliga.
Några av berättelserna om henne som jag iallafall vill dela med mig av;
Ur, Klocka gubbar och gummor i Västergötland. Efter orginaluppteckningar i Västsvenska Folkminnesarkivet. Av fil. lic. C.M Bergstrand. ”Rosina i Burn” I Hova. Skrivet efter 1917.
"Någon gång i slutet av 1880- talet försvann en ganska förmögen man i en socken i Norrland. Han hade vid försvinnandet en större mängd med penningar på sig. Det söktes efter honom länge och väl, men man lyckades inte anträffa honom varken död eller levande. Därför trodde man allmänt att han blivit rånmördad och gömd. Småningom började hans arvingar önska komma i besittning av mannens egendom, men detta gick inte för sig eftersom ingen kunde bevisa att den försvunna var död. Nu hade man ända här uppe hört talas om Rosina i Burn och hennes förmåga. Därför reste två av mannens närmaste släktingar till Hova för att uppsöka den beryktade spåkvinnan. När de kommit fram till den lilla förfallna torparstugan under Walaholm, där Rosina bodde uträttade de sitt ärende och lovade henne en bra summa pengar om hon kunde hjälpa dem att finna den försvunne död eller levande. De besökande fick titta i ett glas vari Rosina hällde någon vätska. De såg däri en bild med några större träd och en väg och nära invid vägen en rishög, som de tyckte sig känna igen och det i närheten av den försvunnes hem. ”Däri finner ni honom om ni söker ordentligt” sa Rosina ” Men hela den trakten är genomsökt” invände de. ”Det kan väl hända, men res hem och leta bättre så finner ni honom under rishögen” sa Rosina. Efter hemkomsten uppsökte de den platsen, som de sett i Rosinas glas, påträffade rishögen och röjde undan den . Och under några större stenar påträffade de mycket riktigt den försvunne mannens kvarlevor, men pengarna, som han hade haft på sig vid försvinnandet, voro borta."
Damtidningen, Året runt, 16 maj 1978. Berättat av Einar Johansson.
"Tjuven blev vithårig. En barnmorska hade blivit bestulen hemma på en massa dukar och guldringar, när hon var borta. Hon gick till Rosina och fick i glaset vem som varit inne och stulit i huset – Du vill väl inte göra henne något ont, sa Rosina. Det ville inte barnmorskan som kände igen förövaren. Rosina gav henne en nål och lät henne sticka kvinnofiguren i glaset i håret. – Nu märker du henne, hon får en vit fläck i sitt svarta hår. Om du går hem direkt till henne så står hon vid grinden. Barnmorskan fick tillbaka sina ringar och dukar. Och jag såg själv att kvinnan som stulit hade en vit slinga i sitt mörka hår. (Einar Johansson i Töreboda)"
MvH Sari
|
|
|
|
Av Sari Wilhelmsson (Willa) - Onsdag den 09 januari 2013 kl. 16.29
|
Här är ännu en text, ett stycke ur boken Ur boken ”I all evighet” av Sixten Västgöta- Bengtsson, tryckt 1951. Detta är en fiktiv berättelse där Rosina nämns, frågan är om man såg henne som så farlig, som i boken. Eller om författaren bara vill skapa mer spänning?
"-Vilka där?
- Ja vilka där ja, dä undrar vi mä, hördes en bekant stämma – Spele-Karls.
-Ja , va i all sin dar är detta? pep mor Maja. Vilka ä I, å ska I rent skrämma livet ur en?
Tilda släpte Karls hand och rusade fram. Där fick hon se en syn så hemsk och så frånstötande, att hon baxnade. I skenet från lycktan såg hon hur mor Maja liggande på knä i ett dike. Skuggorna som bildades i hennes fårade ansikte då ljustet flämtade, gav hennes vaxlika hud ett spöklikt utseende. Hennes insjunkna mun liknade ett svart gap. Därinne syntes hennes enda tand. Som en symaskinsnål gick den upp och ned när hon talade. I sina armar höll mor Maja ett klädbylte – Ellen! Barnet grät och jämrade sig höljutt, men gråten förkvävdes av alla trasor, som lindats kring det lilla livet. I dikeskanten var en urholkning gjord. Tvärs över denna var pinnar lagda och ovanpå dem låg det fyrkantiga jordtorvor. Vid motsatta kanten av urholkningen befann sej en annan av allt att döma kvinnlig varelse.. Också hon låg på knä och tog tydligen emot klädbyltet- barnet, då det av Maja skickades under pinnarna och torven. Men vem var denna kvinna? Tilda var nu framme. Hon spände ögonen i det främmande ansiktet men gav i detsamma till ett gallskrik:
- Rosina i Burn!
- Rosina i Burn, mumlade alla, bevares väl!
Långt utanför socknens gränser var det namnet känt. Det nämndes alltid med en blandning av skräck och beundran. Hon kunde mer än någon annan. Hon kunde bota ormbett och stämma blod. Hon kunde i en skvätt brännvin trolla fram tjuvar och skojare. Och ville man ha ut ögonen på dem så var det bara att ta en syl och sticka till i brännvinsglaset.Tilda ryckte till sig klädbyltet under det hon skakade av gråt.
- Jaa, dä ä ditt eget fel, hörde hon mor Maja väsa fram. Kunde inte du gjort som jag lärde dej, att du skulle göra emot skerven, då hade vi sluppit allt det här. Nu har vi måst hämta Rosina, å ho har hjälpt oss som väl är, så att tösa i alla fall har blitt jorddragen på gammelt manér ena torsdagsnatt klockan tolv, som dä ska va. Å tack å lov för dä, säger ja bara, för skerven ä den värste av alla sjukdomar som barnonge kan få.
mvH Sari
(Ändrat av Willa den 09 januari 2013 kl. 20.45.)
|
|
|
|
|
|
|