|
|
Av Christian Andersson - Fredag den 06 mars 2009 kl. 20.24
|
Hej
Det här läste jag i ett annat forum: "Men släkten går ju bara vidare på den manliga sidan!"
Som släktforskare kan det vara bra att veta vad släkt innebär.
Åtminstone i Blekinge använder vi uttryck som "tjocka släkten" och "släkt i släkten".
Är det någon skillnad med att vara släkt eller att tillhöra en viss släkt? Vad är en ätt för något? Kan jag vara ättling utan att tillhöra någon ätt?
Någon annanstans har jag läst "var ättling i rakt nedstigande led" En ättling härstammar väl alltid från sina förfäder i "rakt led"? Även om det har varit ett och annat snedsprång på vägen. Borde det inte heta uppstigande led när det gäller ättlingar?
Hur långt bort i släkten är vi egentligen släkt? Och vad är en familj? Har det något med släkt att göra?
Det blev många funderingar. Det är kanske någon känner sig manad att svara.
Christian
|
|
|
|
Av Jörgen Tollesson - Torsdag den 15 maj 2014 kl. 01.10
|
En man berättade:
Jag gifte mig med en änka som hade en vuxen dotter. Min far, som ofta kom på besök, blev kär i min styvdotter och gifte sig med henne. De fick snart en son. Också min hustru och jag fick en son.
Min far var nu min svärson.
Min dotter var min mor.
Min hustru var min mormor.
Min son var min morbror.
Min bror var min dotterson.
Själv var jag min egen morfar.  ">
|
|
|
|
Av Christian Andersson - Fredag den 17 oktober 2025 kl. 23.07
|
Vi var på besök i Kareby och hälsade på släkten. Det var jag, min sambo och min mor. Min mor var änka sedan några år. Jag sa till min mor att i morgon åker vi till Romelanda och tittar i kyrkböckerna. Min mor var tveksam men gav med sig. Jag hade talat med prästen så han var beredd med födelseböcker och husförhörslängder. Jag vill minnas att han hade hittat en konfirmationslängd också. Prästen började bläddra men snart tog min mor över. Där var alla syskon, skolkamrater och andra hon hade känt gamla som unga. När vi kom tillbaka till Arnebo så kom hon och svågern igång att prata och han bredde på med sant och osant.
Nästa morgon undrade min mor om vi inte kunde åka till Romelanda igen. Det var en hel del hon behövde kolla upp..
|
|
|
|
Av Christian Andersson - Fredag den 17 oktober 2025 kl. 23.47
|
Nu ska jag berätta hur det verkligen gick till. Det har min mosters man berättat för mig. Han höll ett vakande öga. Fast han inte inte var särskilt gammal.
Saken är den. Min morfars föräldrar hade gård i Kareby. På 30-talet var det ont om arbete. Alla barnen kunde inte gå hemma och drälla. Så min morfars far köpte en gård i Hisings-Kärra. Han måste ha haft lite pengar undanstoppade. Så skulle äldsta sonen och äldsta dottern sköta gården. Dottern var min mor. Hon var väl 15 år gammal. De yngre syskon fick cykla mellan vi behov.
Så bröt världskriget ut. En bror till min mor, alltså min morbror, hamnade i beredskapen ute vid Tjuvkil. Där blev han kompis med en fiskare från Önnered och en alltingsmakare från Blekinge. Min morbror tog dem med till Hisings-Kärra där det var föräldrafritt och det kunde bara gå på ett sätt. En dotter hamnade i Önnered och en i Blekinge.
Detta har jag efter min mosters man i Kareby. Han var skarpsynt och hade en bra cykel.
|
|
|
|
Av Christian Andersson - Lördag den 18 oktober 2025 kl. 11.36
|
|
Min mosters man var en van jägare och duktig svampplockare. Han var från Kareby från början och det var där han hade sina bästa svampställen. Fast de bodde i Trollhättan. Han var vid pass nittio år när följande inträffade. Svampkorgen var full med kantareller och på väg hem fick han se en pistol på stigen. Han gick fram till vägen och haffade första gubbe. Nu ska vi ringa polisen och du ska stanna här och vara vittne. Polisen kom och en av poliserna synade pistolen. Det var bra att du ringde, men du skulle inte ha skjutit med den. Jag var tvungen att se om den var riktig och se om den var skarpladdad blev svaret. Polisen tog han om både honom och pistolen. Med svampkorgen tätt intill sig fick han åka den blå-vita bilen ända hem till porten. Min moster blev inte det minsta förvånad. Det händer alltid något när han är ute på egen hand. Han slapp påföljd.
|
|
|
|
Av Christian Andersson - Söndag den 19 oktober 2025 kl. 16.51
|
Jag hade en farbror som var uppfinnare. Vi var inte i släkt för fast han var gift med min faster. Han var som sagt uppfinnare och pannrummet var hans uppfinnarverkstad. Där tillbringade jag många timmar. Han gjorde de mest fantastiska uppfinningar. När hade fått dem att fungera öppnade han pannrumsfönstret och slängde uppfinningen på backen. Så stängde han fönstret och påbörjade ett nytt projekt.
Jag minns särskilt en uppfinning. Han satte ihop en väckarklocka, en grammofon, ett sandpapper och så en högtalare i bigarråträdet. Det fungerade som han hade tänkt. Inte en fågel i trädet. Det fungerade till och med bättre än så. Det skrämde upp folket runt omkring vid 3-tiden om morgonen. En par av grannarna såg till att uppfinningen hamnade på sopbacken. Det gjorde inte så mycket. Uppfinningen var testad och visat sig fungera.
Jag brukade få följa honom till skroten för att slänga skrot. Min faster tyckte inte om det men vad skulle hon göra. Vi kom alltid hem med mer än det vi hade slängt. Jag minns körriktningsvisarna vi skruvade loss. De som satt på lastbilarna hade starka magneter och de som viftade var roligast. Där fanns mycket annat användbart på skroten men inget jag kommer ihåg just nu. Utom vindrutetorkare förstås.
En bunt Teknikens Värld fanns i verkstaden. Och ett väl tummat häfte med Storm P och hans underfundigheter. Utomordentlig litteratur för en uppfinnare i vardande. Så förstås varje uppfinnares bibel Clas Ohlsons katalog. Jag vill minnas att det gick en beställning till Clas Ohlson en gång i månaden. Där satt vi och resonerade om vad som var nödvändigt och vad som kunde anstå. Budgeten medgav inga större utsvängningar. Jag hade ingen budget men fick ändå vara och bestämma.
Så kom det sig att två fastrar med sig sina respektive gubbar skulle åka på norrlandssemester. Min kollega från pannrummet försökte streta emot i det längsta. Varför ska man resa bort när man kan vara hemma. Om vi åker till Clas Ohlson i Insjön först kan jag följa med. Efter en heldag i Insjön sa han till sällskapet: Nu åker vi hem.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
