|
|
Av Niclas Rosenbalck - Måndag den 07 december 2009 kl. 15.07
|
Funderar hur vanligt det är med släktbråk och arvstvister? När man läser domböcker ser man ofta utdragna dylika tvister som ibland även leder till blodvite och i värsta fall dråp.
Det verkar vara mycket vanligt i Sverige med släktbråk och arvstvistigheter ännu i denna dag, men inget som det talas öppet om. Min egen erfarenhet av både släkt- och utomståendes berättelser är att det vid arvskiften ofta framkommer småkonflikter som går år tillbaka och som vid arvet får stora dimensioner. Möjligen är det barndomsupplevelser och känslor av att vara åsidosatt av förälder/vuxna som kan påverka kontrahenters ageranden. Vid dylika konflikter kommer människors mest primitiva natur fram och det kan bli tvister om saker som inte har något reellt värde.
Finns det någon historisk forskning om arvskonflikter?
Har andra stött på utdragna släktbråk i historiska källor?
|
|
|
|
Av Bertil Karlsson - Måndag den 07 december 2009 kl. 22.20
|
Hej Niclas!
Jag håller fullstänigt med dig.
I kväll har jag haft en diskution med min son och sons Sambo om dop och religoner.
Hon är katolik och han tillhör Svenska kyrkan.
Nu skall dom döpa sitt barn och det har varit ett ältande om dom skall bara namngiva honom eller döpa honom i kyrkan eller bara gå till skattemyndigheten.... rena snurren här. Jag vill ha ordning och reda på saker och ting och är det någon som kan ge något förslag så tar jag gärna emot det.
MVH Beka
|
|
|
|
Av Eivor Andersson - Måndag den 07 december 2009 kl. 22.21
|
Det var nog mer regel än undantag med arvstvister. Jag har inte på rak arm några exempel, men har läst om många.
Tyvärr är det vanligt nu också om det så gäller en liten sjalett. Det berättade en bekant om, när hela hennes syskonskara blev delade i 2 läger på grund av bråk om en sjalett i dödsboet.
Tyvärr blir en del som gamar när det gäller arv.
Förr gällde det väl också mycket tvister om gårdar och marker.
Hälsn. Eivor
|
|
|
|
Av Eivor Andersson - Måndag den 07 december 2009 kl. 22.26
|
Bertil,
Jag har varit med på namngivning. Där ger föräldrarna barnet sitt namn med inbjudna släktingar och vänner. Ett alternativ för de som tycker att barnet själv skall välja vid vuxen ålder, om de vill vara medlem i kyrkan eller ej.
Det var som ett vanligt dop med presenter och kalas.
Hälsn. Eivor
|
|
|
|
Av Håkan Andersson - Tisdag den 08 december 2009 kl. 09.19
|
|
Det här med släktbråk. Gissa om barnen blev sura när en styvförälder fick sitta i orubbat bo när den återstående föräldern avlider. Har själv ett par sådana fall i släkten.
|
|
|
|
Av Niclas Rosenbalck - Tisdag den 08 december 2009 kl. 09.35
|
|
Familjekonflikter som fenomen är intressant, samtidigt som de innehåller en ytterst tråkig dimension. I min egen släkt var det ett stort familjebråk på 1920-talet. Min farmors syskon fick som små och omyndiga ärva en gård av deras fars bäste vän. Fadern sattes som förvaltare i testamentet med vissa villkor men först utan reell äganderätt. Några barn avled sedan som små och föräldrarna ärvde deras delar i egendomen. Ägandeskapet var således splittrat på flera olika delar, på barn och föräldrar, i olika lotter. När modern avled ärvde överlevande barn hennes del. På 1920-talet ville en dotter och son som nu var vuxna ha ut sitt arv i pengar men vägrade lösas sig ut av de andra. De gick emot sin då levande far som bodde inneboende på gården. Fadern önskade ett samägande eller avstyckande i mindre lotter av fastigheten men detta gick de ej med på. De två syskonen krävde kompromisslöst försäljning av egendomen på öppen marknad för att få ut så mycket som möjligt i kontanter. Det blev därför en exekutiv auktion där min farfar inköpte gården. På grund av den existerande ekonomiska kris som kom på 1920-talet förlorade de två som drev fram auktionen sina pengar på dåliga affärer och de kom att bli mycket bittra emot min farmor som behöll fastigheten. Det blev en livslång ovänskap med kyliga kontakter. Girighet kombinerat med kompromisslöshet var alltså orsak till denna arvsfejd.
|
|
|
|
Av Håkan Andersson - Tisdag den 08 december 2009 kl. 10.07
|
|
Fenomenet är intressant sett med släktforskarögon. Tänk förr när släkten tvistade om en gård. Hittade man ett sådant domstolsprotokoll kunde man få flera generationer tillbaka i tiden räknat från dem som stred.
|
|
|
|
Av Christian Andersson - Tisdag den 08 december 2009 kl. 12.54
|
Hej
Jag tror man måste försöka hålla isär namngivning och dop. Dopet innbär att personen upptages i församlingen. I Svenska Kyrkan eller något annat samfund. Det gäller så väl vuxendop som barndop. Prästen säger inte "härmed döper jag dig till Karl-Oskar" utan "härmed doper jag dig Karl-Oskar".
Man döper sitt barn, en vuxen låter döpa sig. Dopet innebär att föräldrarna bestämmer vilken religiöst samfund deras barn ska tillhöra. Det har ingenting med namngivning att göra. Det är väl den största orsaken till konflikter, inte vilket namn barnet ska ha.
En till mig närstående person lät döpa sig vid fjorton års ålder för att hon ville konfirmera sig. Ett namn hade hon långt innan dess. Som vuxen förstår hon inte varför så så tvunget skulle konfirmera sig. Det var kanske viktigt att vara som alla andra. Men om jag inte minns alldeles fel så får man själv välja när man har fyllt tolv år.
Att inte skilja sig från mängden kan vara viktigt också för föräldrar. Att falla för grupptryck i sället för att följa sin egen övertygelse. Barnet blir bara en bricka i spelet.
Konflikter när det gäller barndop är kontroverser mellan vuxna i barnets omgivning. Huvudpersonen har ingen talan. Min högst personliga åsikt är att det inte skulle vara tillåtet att döpa någon innan de kan föra sin egen talan.
Eivor när du skriver "om de vill vara medlem i kyrkan eller ej" menar du då Svenska Kyrkan? Svenska Kyrkan är bara ett samfund bland många andra. Enda skillnaden är att svenska staten av någon obegriplig anledning har åtagit sig att driva in just det samfundets medlemsavgifter. Jag tror att det fortfarande kalla kyrkoskatt.
(Ändrat av kontoinnehavaren den 08 december 2009 kl. 13.23.)
|
|
|
|
Av Eivor Andersson - Tisdag den 08 december 2009 kl. 13.47
|
Jag menar svenska kyrkan.
Man blir ju automatiskt medlem genom dopet, kanske många inte tänker på.
Andra samfund känner jag inte till, men det är väl föräldrarnas tillhörighet som styr där också.
Frireligiösa betalar nog inte kyrkoskatt utan medlemsavgifter till sitt samfund.
10:onde eller vad det är.
Dop förr var nog ofta en skräck hos föräldrarna att det skulle hända något om barnet inte var döpt, därför ibland nöddop hos svaga barn.
Hälsn. Eivor
|
|
|
|
Av Bertil Karlsson - Onsdag den 09 december 2009 kl. 20.57
|
Hej alla.
Jag får tacka alla som har lagt in sina åsikter om namngivning eller dop.
Nu har jag en hel del att bemöta diskutionen med dom om det skulle forsätta.
Men jag tror nog att jag ligger lågt och får se hur det utvecklar sig.
Dom får fixa det själva och det finns ju en farmor, mormor och en morfar med i spelet oxå.
Jag tror jag avaktar och ser vad dom hittar på och inte lägger mig i det hela. Får kanske gå och köpa mig ett par nya byxor som jag kommer i... om det blir något av med dopet.
Det verkar oxå som det är ett grupptryck som Christian säger. Det är en kompis-kompis som skall döpa sitt barn....
Sen är det inte nog med det, men jag drar nte det här nu. Det är en annan historia med giftemål i Fillipinerna med alla släktingar från Sverige att åka dit....
Nu tar jag en god deckare och intar sängläge.
Ha en bra kväll.
MVH Bertil
|
|
|
|
Av Maj-Len Ahlskog - Fredag den 27 januari 2017 kl. 17.19
|
Om en styvförälder fick sitta i orubbat bo så måste den avlidne ha skrivit ett testamente till styvförälderns förmån. Annars får särkullbarnen ut sitt arv direkt om de begär det. Ja, har de inte inte rätt till sin laglott iaf, oavsett vad deras förälder skrivit i testamentet?
Jag tycker det är ännu värre för de egna barnen. Om inget testamente finns, så får de ju inte ut t ex sitt farsarv förrän också modern dör. Tänk om modern råkar ut för värsta sol- och våraren, kanske blir dement och slösar bort både sina och den avlidnes pengar?
Betr bråk om arv så tycker jag snarare det verkar vara som det borde ha blivit det i släkten, men att en enda son tar över gården och de andra får ingenting. Eller att sönerna får arv men inte döttrarna. Och de var för okunniga för att "bråka".
|
|
|
|
|
|
|